Efter att ha klarat av denna dag med, den här gången utan regn, så sitter jag återigen på en stol i stuga 102. Idag var det betydligt finare väder men vinden sänkte temperaturen med ungefär 10 grader. Det var säkert årets varmaste dag häruppe så jag klagar inte. Det blev tyvärr ingen våffla idag för jag drog iväg direkt efter mål.

Dagens tävlingsform var sprint men det fanns inga gatuhörn eller opasserbara häckar. Istället var det ett öppet landskap där kompassen var huvudrollen. I alla fall för mig. Vägval blev det inga men en backe i motlut bjöds det på i mitten av banan. Vi fick också förmånen att springa nedför samma berg.  Bitvis ganska kluriga kontroller bland sänkor och höjder. Tappade man riktningen kunde det gå illa. Jag tappade riktningen ett par gånger, men lyckades ändå få ihop det helt okej tillslut.  

Medan jag satt ned på den kala stenen fick jag erbjudandet om att springa upp på städjan. Jag kunde inte motstå frestelsen och begav mig av tillsammans med syskonen Vångell. Resan till städjan blev längre än väntat. Det såg kortare ut på håll om man uttrycker sig så, men väl där återstod bara den sista klättringen. Vi valde att ta The Rocky Way up och struntade i stigen. Varför ska man springa runt berget när man kan springa direkt uppför. Det blev i alla fall en rejäl backe och ett tag fick vi agera fotomodeller när vi mötte en gammal veteran som var på väg ner. Han insisterade på att vi skulle få vara med på ett kort med denna fina utsikt och likt de vänliga själar vi är så ställde vi upp utan att veta. Idag kunde jag få se utsikten, inte som när jag sprang upp första dagen och det var dimma, och den var oemotståndlig. 45 minuters slit för två minuters tyst frihet. På vägen ner tog vi stigen och mötte flera renar som undrade vilka vi var. De visade i alla fall respekt och makade på sig när vi rullade ned mot skogsgränsen.

Resten av biten hem var tyst, lugn och platt. Precis som det ska vara.