Idag gick jag inte in i väggen, eftersom den blockerade mig från att börja gå. Den jäveln var kvar sedan i lördags då jag uppenbarligen stannat precis innan. 


Eftersom det idag stod backbanan, som är beviset på att gud fan inte är barmhärtig, på schemat så visste jag redan innan att det inte skulle bli en tuff start på veckan. Det tog inte många steg från IGU innan jag konstaterade att detta skulle bli värre än vanligt, men inte stoppade det mig, nej jag värmde upp med de andra grabbarna till Röbo, eller ja jag lyckades med att inte bli avhängd i deras uppvärmningsfart. I näst sista backen på varvet (backen innan den officiella spybacken) så gjorde den sig påmind, spyan. Den kom aldrig hela vägen ut men jag tog svansen mellan benen och lufsade hem till Kantorn. Hemma på Kanton träffade jag Emil som också mött ett liknande öde och lämnat frukosten efter sig på okänd destination efter banan.


För att toppa det kan jag ju berätta att jag har de värsta träningsvärken jag någonsin haft i mina vader efter i lördags. När jag går så ser jag ut lite som en kombination av en skadeskjuten älg och Jonas Gardell efter att Mark Levengood har vart i farten.

Jag sluter ögonen i onödan, för inte fan ser jag något ljus!
Masen