Efter "slakten i soldier Hallow" ,där PersaRN pulviserade mig i första halvan av våran skidtävling, fann jag lusten för att träna inte fanns där. Senaste veckan har jag inte gjort mycket alls, jag har tränat lite, men inte mycket och jag har kollat på TV. That's it. Jag har inte tränat på tre dagar för att jag tillbringar morgonen åt att kolla på skidor, sen äter jag, läser en bok, "Sluta med din förbannade idrott", skriven om orientering av en orienterare och efter det sitter jag i mitt rum och funderar vad jag har för nytta av att träna. Men inte längre.

 

Nu börjar en hård och hänsynslös träningsperiod. Under vinterhalvåret ska det bedrivas träning och inget mera, inga vilodagar, inga snooze-dagar, inga återhämtningsdagar och inga orkarintetränadagar. No days off.

 

Förmodligen kommer jag få ont, bli sliten och bli funnen i mitt rum helt förskräckt, men så får det bli. Skadorna ska få stå vid tröskeln, men inte få passera gränsen. Min kropp ska härda ut och om jag blir bättre är det positivt men skulle jag bli sämre kanske jag ska ändra taktik?

 

Kanske klarar jag av det rent psykiskt , kanske inte.